Tre år senare

Bah! Det är tre år sedan jag tog studenten. Hela tre år! Var tog tiden vägen? Sedan kan man ju fråga sig varför jag tänkte på det just nu och det har ajg faktiskt inget svar på. Det slog mig härom dagen när jag var på väg ned till central. Jag skulle kunna ha en utbildning vid det här laget (som somliga har), jag skulle kunna ha et riktigt jobb och sparat ihop pengar till eget boende. Jag går liksom i skolan med årskullare som i Sverige skulle tagit studenten i år. Märkligt är ordet. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde på min 20-årsdag, eller var det 21-årsdagen?

Spring Awakening

Som jag sa till Ammi: jag borde ha hjärnskakning lite oftare. Gårdagen var minst sagt intressant. Av allt spännande som hände är det jag kommer ihåg mest att det var en solig dag. Är det så här att vara layed back? Jag blev aldrig ens speciellt nervös.

Igår gav jag mig in på en ny utmanande audition, skillnaden var bara att den här var professionell. Sydney Theatre Company ska sätta upp Spring Awkening i Sydney och sedan turnera med den till Melbourne och diverse andra städer. Den är baserad på en tysk pjäs från slutet på 1800-talet som banlystes för dess kontroversiella behandlande av sex bland ungdomar, våldtäkt, misshandel och homosexualitet. Har fått massa Tony Awards och turnerar fortfarande i USA.

För ovanlighetens skull hade STC beslutat sig för att ha öppen audition och det kändes som en möjlighet som inte får missas. Mina vänner från skolan trodde att kön skulle vara enorm (och tydligen var den det i måndags) och bestämde sig för att åka dit vid åtta. Min plan var att hänka på men med måndagens incident tog det emot för mycket att gå upp för att tajma dem.

Efter en morgon av beslutsångest och massor av eftertänksamhet om min tillfälliga och långvariga hälsa tog jag mig till slut dit till tio. Jag skrev in mig och började sedan repetera sångtext. Det är midvinter här men i solen kunde jag lätt ta av mig och sitta i bara kortärmad klänning och byxor. Timmarna på förmiddagen förflöt stilla. Hela tiden var jag förvånansvärt lugn med tanke på vad jag hade framför mig. Jag värmde upp rösten, gick igenom acting journey och vilka styrkor som kunde vara fördelaktigt att visa.

Det blev lunchpaus och jag gick köpt en sallad. Lagom till att jag kommit tillbaka och tryckt i mig halva ropades mitt namn upp. Det var inte den direkt bästa tajmingen men inte ens det här kom åt mina nerver. I väntrummet utanför salen var det ingen bestämd ordning utan vi fick bestämma själva vem som skulle gå in. Jag pratade med en kille som flugit in från Melbourne efter att ha hört om auditionen bara tre timmar innan. Han skulle sjunga en sång från föreställningen vilket jag tyckte var vågat (normalt något man ska undvika). Han kom ut två minuter senare med en call back. Mirakelsaga? Stämningen var trevlig och efter att tag kände jag att maten lagt sig och att det var min tur att sjunga.

Jag gick in och hälsade på panelen (tips från skolan), gick fram till pianisten, visade vilka 16 takter jag valt (ytterligare något jag inte blivit nervös för, vi fick inte sjunga en hel sång), gav honom tempot och var redo att sjunga. Han började spela, jag sjöng, jag höll ton och helt plötsligt var det över. De sa ”thank you ” och ”see you” och det var det.

Idag, dagen efter, med tid att smälta allt, kan jag sitta och undra över vad jag faktiskt fick ut av det. Tur att det finns lärare som kan svara på sådana frågor. Som jag ser det var erfarenheten att jag kom dit och gjorde det bästa jag kunde men ändå inte gick vidare och vad är då meningen? Jag kommer aldrig att få veta vad jag kunde gjort bättre. Kanske var jag bara för lång, för blond, liten näsa? Min lärare tröstade mig dock med att det är en viktig erfarenhet att veta hur man behandlar nerver och press, även att det inte alltid behöver finnas en outcome.

Gårdagen var solig och oavsett om det var hjärnskakning eller ej kändes allt bra. Utan för mycket eftertanke och utan att ha hunnit inse att jag skulle bli besviken var jag nöjd med mitt framförande. Jag vågade till och med fråga ett charmtroll om han ville ta en kaffe. Han var inte singel men tackade för inbjudan. Gissa om jag sov gott inatt.

Två stygn senare

De mest oskyldiga saker kan visa sig gömma de värsta av faror. Överväg noga riskerna med en joggingtur innan du faktiskt ger dig ut. För mig som redan nu har svårt nog att hitta motivationen att plåga mig själv den dryga halvtimmen rundan tar kommer det väl hädanefter bli en omöjlighet. När det kommer till bilar och flygplan finns det i alla fall statistik man kan studera men var är sannolikheten att bli omkullsprungen av en hund (inspringandes från klockan 10.00) och landa på höger bilring och bakhuvud?

Jag kommer ihåg att jag såg hunden i förväg så såhär i efterhand undrar jag varför jag inte bara aktade mig. Innan jag visste ordet av låg jag där på asfalten och damerna som ägde hundarena hade ringt efter ambulans. Jag förlorade inte medvetandet men tyckte efter ett tag att jag såg stjärnor och fick tunnelseende. Kan ha varit för att jag tittade på trafiken medan en an damerna höll om mig och sa att det nog var bäst att inte röra vid såret jag fått i huvudet.

Ambulansen kom. Den hade lite problem att hitta in i parken. De australienska ambulanserna är mycket större än de hemma, som att åka i en van. Jag fick svara på massa frågor om när jag var född etc. och allt jag kunde tänka på var Grey’s Anathomy. När jag kom till sjukhuset var jag nästan lite besviken att allt var så normalt.

Sen fick jag antagligen ett prioriteringsnummer. En 3 på muntliga smärtskalan satte mig inte så högt upp på listan så väntrumseran tog sin början. Det var lite jobbigt att sitta där ensam, ingen telefon, inga nummer, inga pengar, törstig, trött och med förbud att dricka och sova. Tur i oturen var att jag lyckats ge damen med hunden rätt adress hem. Justine, Steve och Nicole blev snart varse och alla tre kom in till min stora lättnad. Eftersom min vurpa var så oplanerad hade Amelie inte avsatt tid för den. Hon kom in senare efter att ha rivit ett helt filmset. Stackars själ, alla sliter och drar.

Efter ett tröstande samtal från mamma (MALIN ”- Mamma jag har varit här två och en halv timme och det känns som jag har den värsta bakfyllan nånsin bara det att jag inte får sova eller dricka” MAMMA ”- Äh, bara två och en halv timme, du kan nog få sitta där länge till!”) och allt för många dåliga TV shower fick jag träffa en doktor. Hon var jätte snäll. Hon beklagade att jag fått sitta där i fem timmar (med ett fult bandanaliknande bandage) och kollade sedan snabbt upp hur såret såg ut. Förutom det verkade jag må fint.

Tydligen ser det lite ut som ett T. Har inte sett det själv. Hon kände sig dock bekvämast i att sy så nu har jag fått mina första två stygn. Nu när jag skriver om det blir jag väldigt medveten om dem och kan till och med erkänna att de känns lite. Extra stramt i skalpen. Eftersom jag fick behålla allt hår kunde hon inte sätta plåster på så jag har kunnat visa alla som vill se stygnen. Det var minst sagt spännande att tvätta håret idag. Blod är den mest effektiva hårspray jag prövat hittills.

Sex grader

Prisa gudarna för dunvästen! De senaste dagarnas sexgradig morgontemperatur har inte varit nådig. Jag känner mig som rena gamlingen när jag reser mig från golvet och undrar om jag fått stela leder. Värme fläkten pumpar värme för fulla muggar på kvällarna så att vi hinner somna in innan vi blir medvetna om att fötterna domnar... Nej ok, så farligt är det inte. Men jag trodde aldrig att det kunde bli så kallt i detta sydliga land! Positivt är väl att jag nu håller på att lära mig sticka mönster med olika färger. Alla tips är varmt (det lilla jag kan uppbåda) välkomna.

Gratis teater

En av fördelarna med att studera på Acting School är att om man ligger i finns det massa billiga om inte gratis föreställningar att se. Detta kombinerat med att bo centralt är rena kulturskatten. Jag har tidigare dessvärre inte varit så värst aktiv på denna front men den här veckan hade jag bestämt mig för ändring. Två teaterföreställningar på två dagar. Inte så pjåkigt om jag får säga det själv.

Igår kväll var jag och såg St Nicholas tillsammans med en Holländare från parallellklassen. Den var ute i Bondi och jag kan intyga att vattnet inte såg det minsta inbjudande ut. Nattsvart smälte det in i horisonten och vågorna såg ut att vara hämtade från en katastroffilm. Det var en enmansföreställning där en åldrande alkoholiserad teaterkritiker guidar oss igenom sina erfarenheter. Allt från att falla för en ung skådespelerska till att alliera sig med vampyrer i utbyte mot ett rum. Den var bra. Min farfar är den bästa historieberättaren men jag hade inte blivit besviken om den här gubben hade läst sagor för mig heller (kanske för att de hade varit på engelska och jag som barn inte hade förstått, men men). Det var trollbindande och sög åt sig uppmärksamhet.

Intressant hur vampyrer på senare tid blivit ett återkommande ämne. Alltid lika kul att höra hur alla versioner skiljer sig åt för. Vad varje författare gjort för mindre justeringar för att få den unika touchen!

Dagens föreställning var även den en enmansshow. ”My name is Rachel Corrie” är baserad på en dagbok som återfanns efter att hon, som utlänning, blev dödad i Israel 2003. Hennes brinnande vilja att hjälpa och göra situationen bättre, eller helst av allt lösa den, fick oss alla att känna oss smått oengagerade i vad som helst. Bra föreställning och vi förundrades alla över hur hon lyckades hålla tråden utan att staka sig i en och en halv timme. Det ger mig lite perpektiv på det fjuttigaantalet rader vi har. Undrar hur många sidor manus hennes var…

Trettiosex timmar i sträck!

Tillbaka i normal rytm igen! Helgen har känts som en enda lång jet lag. Fredag natt var det dags för filminspelning av Ammis thesis – My Little Musical. Planen var att vi skulle filma mellan åtta och fyra. Dock drog det över lite och vi blev inte klara förrän efter sex. För de som tycker att detta låter helt överkomligt kan jag informera om att detta var nattentid!

My Little Musical utspelar sig i en supermarket och handlar om kassörskan Ruth som dagdrömmer sig bort när dagen blir för tråkig. Ett beat av mynt och klonkande kundvagnar bildar grunden till sång och dans. Det sätter sprutt efter ”Excuse me, where is the müsli?”.

Min roll var först att forsla dit mackor och muffins. Jag måste verkligen ge att förtroende ingivande intryck eftersom Ammi lämnade mig med tjugo delikata muffins. Kan säga att det gick ned en eller två under kvällens gång. Som insider fick jag även en liten roll i bild (alltså inte bara vara högsta ansvarig att sätta på play till musiken). Det svenska inslaget där två vänner diskuterar gårdagens dejt (som tydligen luktade sill) och utgångsdatum. Vardagliga trivialiteter. Nackdelen med insider är att det är lätt att falla i fällan att ställa upp och filma sist och jag åkte dit. Det kanske var tur att det inte fanns alltför många speglar där. 06.10 utan sömn kan framkalla blånad under ögonen eller?

För att göra det ännu bättre erbjöd lördag morgon en sånglektion lång ute på Western line och tåget gick 08.36. Den timmeslånga sömnen däremellan var… drömlös? Stocksov beskriver det nog bäst. Ammi och jag paktade på att inte sova innan kvällen i ett försök att komma tillbaka till normalt mönster så snabbt som möjligt. Resan dit och sånglektionen gick bra resan hem dock, hua, sömnpiller av receptbelagd nivå.

Vår pakt gick lite i stöpet. Båda slocknade i varsin säng runt fyra i en sån där härlig position som man bara intar när man somnar innan man landat i sängen. Nackknäckare och korsfästelse. Hemmalagad pizza och Dirty Dancing 2 blev en trevlig avrundning av en alldeles för lång lördag.

Nej nu ska jag inte låta negativ. Det var helt kanonkul att få vara med och ni kommer tappa hakan om ni får se resultatet. Jag kan intyga på att det kommer att bli awesome! Nu så här tre dagar efter är allt i normala gängor och jag var till och med ute och joggade innan frukost idag. Vet inte var det kom ifrån! Laddad möter jag nya dagen J

Kram ut!