Spring Awakening

Som jag sa till Ammi: jag borde ha hjärnskakning lite oftare. Gårdagen var minst sagt intressant. Av allt spännande som hände är det jag kommer ihåg mest att det var en solig dag. Är det så här att vara layed back? Jag blev aldrig ens speciellt nervös.

Igår gav jag mig in på en ny utmanande audition, skillnaden var bara att den här var professionell. Sydney Theatre Company ska sätta upp Spring Awkening i Sydney och sedan turnera med den till Melbourne och diverse andra städer. Den är baserad på en tysk pjäs från slutet på 1800-talet som banlystes för dess kontroversiella behandlande av sex bland ungdomar, våldtäkt, misshandel och homosexualitet. Har fått massa Tony Awards och turnerar fortfarande i USA.

För ovanlighetens skull hade STC beslutat sig för att ha öppen audition och det kändes som en möjlighet som inte får missas. Mina vänner från skolan trodde att kön skulle vara enorm (och tydligen var den det i måndags) och bestämde sig för att åka dit vid åtta. Min plan var att hänka på men med måndagens incident tog det emot för mycket att gå upp för att tajma dem.

Efter en morgon av beslutsångest och massor av eftertänksamhet om min tillfälliga och långvariga hälsa tog jag mig till slut dit till tio. Jag skrev in mig och började sedan repetera sångtext. Det är midvinter här men i solen kunde jag lätt ta av mig och sitta i bara kortärmad klänning och byxor. Timmarna på förmiddagen förflöt stilla. Hela tiden var jag förvånansvärt lugn med tanke på vad jag hade framför mig. Jag värmde upp rösten, gick igenom acting journey och vilka styrkor som kunde vara fördelaktigt att visa.

Det blev lunchpaus och jag gick köpt en sallad. Lagom till att jag kommit tillbaka och tryckt i mig halva ropades mitt namn upp. Det var inte den direkt bästa tajmingen men inte ens det här kom åt mina nerver. I väntrummet utanför salen var det ingen bestämd ordning utan vi fick bestämma själva vem som skulle gå in. Jag pratade med en kille som flugit in från Melbourne efter att ha hört om auditionen bara tre timmar innan. Han skulle sjunga en sång från föreställningen vilket jag tyckte var vågat (normalt något man ska undvika). Han kom ut två minuter senare med en call back. Mirakelsaga? Stämningen var trevlig och efter att tag kände jag att maten lagt sig och att det var min tur att sjunga.

Jag gick in och hälsade på panelen (tips från skolan), gick fram till pianisten, visade vilka 16 takter jag valt (ytterligare något jag inte blivit nervös för, vi fick inte sjunga en hel sång), gav honom tempot och var redo att sjunga. Han började spela, jag sjöng, jag höll ton och helt plötsligt var det över. De sa ”thank you ” och ”see you” och det var det.

Idag, dagen efter, med tid att smälta allt, kan jag sitta och undra över vad jag faktiskt fick ut av det. Tur att det finns lärare som kan svara på sådana frågor. Som jag ser det var erfarenheten att jag kom dit och gjorde det bästa jag kunde men ändå inte gick vidare och vad är då meningen? Jag kommer aldrig att få veta vad jag kunde gjort bättre. Kanske var jag bara för lång, för blond, liten näsa? Min lärare tröstade mig dock med att det är en viktig erfarenhet att veta hur man behandlar nerver och press, även att det inte alltid behöver finnas en outcome.

Gårdagen var solig och oavsett om det var hjärnskakning eller ej kändes allt bra. Utan för mycket eftertanke och utan att ha hunnit inse att jag skulle bli besviken var jag nöjd med mitt framförande. Jag vågade till och med fråga ett charmtroll om han ville ta en kaffe. Han var inte singel men tackade för inbjudan. Gissa om jag sov gott inatt.