Det kan vara dags att ge er en uppdatering om vad som händer på skolfronten. När det väl kommer till kritan är det den här terminen allt ledde fram till och nu är det bara dryga tre veckor kvar. Tre veckor kvar till Black Kat Kabaret kommer, ses och segrar!
Tänk dig en stad som ligger på gränsen, på gränsen till verklighet och fantasi, på gränsen på nu och då, på gränsen till sorg och glädje, fly eller stanna, gå vidare eller älta – välkommen till Border Town. Här ligger Black Kat Kabaret jämsides med Beryl’s Cockie Shop. Om du var lastbilschaffis i Australien skulle du känna till det men så vitt jag vet känner ingen med den kvalifikationen till den här bloggen. Under den hårda fasaden finns mycket smärta, skam och glädje och ikväll, den sista kvällen på BKK når allt sin kulme. Vilka blir kvar i sågspånet efter att Bull Dozern har dragit fram? Vem tar sig i kragen och går vidare? Vilka vågar lita på varandra och vem tar bara tåget till nästa destination?
Alla har utformat sina egna karaktärer, valt sitt eget solo och nu håller vi på att forma relationerna mellan de som uppträder i föreställningen. Vi är inne på vår tredje låtordning men den blir mer solid för varje gång. I början måste jag erkänna att det kändes smått omöjligt och att den överhängande stämningen i föreställningen var masstagning av självmordspiller. Karaktärerna var i starkt behov av en livsgnista. Nu brinner den starkare för varje dag.
Nästa vecka blir en hård vecka. Alla sånger och stämmor ska sitta, koreografier ska nötas in och vi ska börja repa i teatern där föreställningen ska hållas. Pest och pina men det kommer att bli bra. Jag känner det på mig! Veckan därefter ska allt sättas ihop med dialog och övergångar ska göras smidiga. Det är dit vi alla längtar men vi har kommit långt på vägen.
Trist för er som missar det…
KRAM
söndag 11 oktober 2009
torsdag 8 oktober 2009
Efterdyningar
Hej alla glada!
Jag har fyllt år och jag måste säga att det var en betydligt mindre smärtsam födelsedag än jag trott. Jag börjar verligen komma in i Australien-livet nu och trivs bra med att vara här men i ärlighetens namn hade jag gärna varit hemma på min födelsedag. Sång och frukost på sängen är något man i´nte kan köpa för pengar (ni fattar vad jag menar!).
Ett av de mörkaste molnen på födelsedagshimlen var även att det såg ut som om jag skulle jobba hela dagen. Här nere var det långhelg och fråga mig inte var det var för speciell dag, det bara var. Hur som helst så gick även "the Latin Festival -Fiesta" nere i Darling Harbour av stapeln. För de som inte är bekanta med ämnet jobbar jag där. Detta skulle innebära att förutom löjligt många kunder även ett larvigt långt pass. Turen var dock med mig och bjöd på väderlek mindre passande för utomhusaktivitet. Detta gav utslaget att min chef ringde mig på fredagen och sa att jag kunde vara ledig på min födelsedag!
På morgonen hade jag sånglektion ute i Paramatta, jag var tvungen att gå upp runt 7.00 men det var det värt. Min sånglärare - Brendan - får allt att verka irriterande enkelt så länge men sjunger la-la-la. Sedan gäller det bara att få in tekniken på text...
Hur som helst, hem kom jag efter en halv dag och en kaffe som Soni bjöd på. Favoritcafét lemon var mysigt även då de endast fanns lediga bord utomhus i, som sagt, regnet. En tupplur och samtal från familjen efterföljde.
Jag pratade med en kompis och det visade sig att bara runt kvarteret skulle en hemmafest gå av stapeln, i "det nya svenska huset". Och ja, det var många svenskar där. Håkan Hellström och E-Type gick varmt framåt småtimmarna. Jag fick lagad mat och battlade och vann australienska accent-tävligngen. Vad trodde han egentligen. Komma här och komma här med två månader i Oz på halsen. Inte ett spår av svensk brytning här inte. Jag blev tagen för att vara Sydafrikan häromdagen och vid närmre eftertanke, och efter att ha sett "District 9" vet jag inte om det bättre...
Jag föresten inte glömma mitt överraskningsäventyr! Sarah och Lauren hade bestämt sig för att komma och hälsa på mig på jobbet emn när jag inte var där bestämde de sig för att komma och hämta mig och gå på en mini-road trip. Vi körde ut till Concord och köpte glass (vattenmelon!), fick smaka gratis vodka i bottle shopen och åkte hem till Sarah och spelade Mario Kart. Det var verkligen tanken som räknades och jag blev alldeles varm i hjärtat.
Sist men inte minst vill jag tack för alla grattis jag fått på olika håll. Jag saknar er där hemma och tänker på er. Ni är bra fina!
Massa massa massa kramar!
Ps. jag ber om ursäkt för alla stav- och gramatikfel. Jag vill varna för att de i den här koncentrationen kan ge upphov till klåda. Ds.
Jag har fyllt år och jag måste säga att det var en betydligt mindre smärtsam födelsedag än jag trott. Jag börjar verligen komma in i Australien-livet nu och trivs bra med att vara här men i ärlighetens namn hade jag gärna varit hemma på min födelsedag. Sång och frukost på sängen är något man i´nte kan köpa för pengar (ni fattar vad jag menar!).
Ett av de mörkaste molnen på födelsedagshimlen var även att det såg ut som om jag skulle jobba hela dagen. Här nere var det långhelg och fråga mig inte var det var för speciell dag, det bara var. Hur som helst så gick även "the Latin Festival -Fiesta" nere i Darling Harbour av stapeln. För de som inte är bekanta med ämnet jobbar jag där. Detta skulle innebära att förutom löjligt många kunder även ett larvigt långt pass. Turen var dock med mig och bjöd på väderlek mindre passande för utomhusaktivitet. Detta gav utslaget att min chef ringde mig på fredagen och sa att jag kunde vara ledig på min födelsedag!
På morgonen hade jag sånglektion ute i Paramatta, jag var tvungen att gå upp runt 7.00 men det var det värt. Min sånglärare - Brendan - får allt att verka irriterande enkelt så länge men sjunger la-la-la. Sedan gäller det bara att få in tekniken på text...
Hur som helst, hem kom jag efter en halv dag och en kaffe som Soni bjöd på. Favoritcafét lemon var mysigt även då de endast fanns lediga bord utomhus i, som sagt, regnet. En tupplur och samtal från familjen efterföljde.
Jag pratade med en kompis och det visade sig att bara runt kvarteret skulle en hemmafest gå av stapeln, i "det nya svenska huset". Och ja, det var många svenskar där. Håkan Hellström och E-Type gick varmt framåt småtimmarna. Jag fick lagad mat och battlade och vann australienska accent-tävligngen. Vad trodde han egentligen. Komma här och komma här med två månader i Oz på halsen. Inte ett spår av svensk brytning här inte. Jag blev tagen för att vara Sydafrikan häromdagen och vid närmre eftertanke, och efter att ha sett "District 9" vet jag inte om det bättre...
Jag föresten inte glömma mitt överraskningsäventyr! Sarah och Lauren hade bestämt sig för att komma och hälsa på mig på jobbet emn när jag inte var där bestämde de sig för att komma och hämta mig och gå på en mini-road trip. Vi körde ut till Concord och köpte glass (vattenmelon!), fick smaka gratis vodka i bottle shopen och åkte hem till Sarah och spelade Mario Kart. Det var verkligen tanken som räknades och jag blev alldeles varm i hjärtat.
Sist men inte minst vill jag tack för alla grattis jag fått på olika håll. Jag saknar er där hemma och tänker på er. Ni är bra fina!
Massa massa massa kramar!
Ps. jag ber om ursäkt för alla stav- och gramatikfel. Jag vill varna för att de i den här koncentrationen kan ge upphov till klåda. Ds.
tisdag 8 september 2009
Levnadskostnader
Ja ja ja, Matilda du hade helt rätt. Man jag kan säga att tills nu har det varit väldigt bekvämt att slippa tänka på det. Jag talar förståss om bindor. Förutom att det inte går att få tag på vettiga grejer här nere har denna lilla subgrupp tillskurits en helt ny del av min ekonomi. Det är inte helt ouppmärksammat som jag går till coles och pungar ut hundra spänn på tra paket plast...
lördag 22 augusti 2009
Augusti månad
Ojojoj, nu är det nästan skamligt länge sedan sista inlägget. En månad sedan lite drygt… och vad har då hänt sedan sist? Amelie har åkt hem, jag har fått ett nytt rum, mitt lakan är för litet för den nya sängen, skolan har börjat och terminen är nästan över, jag har börjat skissa på en resplan för slutet av min Down Under vistelse och jag har sist men inte minst gått på fler Auditions.
Den första var för ett melodrama baserat på ”East Lynne” och jag måste säga att audition gick bra. Det var liksom Spring Awakening en solig dag och jag hade tagit på mig alldeles för varma kläder. Mitt i vintern bestämde sig vädergudarna för att ge oss en dag med 29° och sol. Halvvägs igenom monologen kom jag av mig, mitt i sången tappade jag orden och mellan monologen och sång ringde min mobil. Egentligen kan jag inte förstå varför det fortfarande känns som om jag gjorde bra ifrån mig men i min bok fick den nog fyra toasters för erfarenhet.
Min andra audition var för en teaterfestivalföreställning som är till för nya Australienska manusförfattare. En Show som innehäller 14 olika stycken. Den här gången valde jag avsiktligt att sluta monologen halvvägs igenom. Det kunde ha gått vägen men jag valde säkert före osäkert, inget Glorios Failure den här gången. Från förra gången hade jag lärt mig att sätt mobilen på ljudlös och jag lämnade till och med väskan utanför rummet. Tyvärr hade ju även den här audition sina skavanker och de här var inte lika lätta att förbise. Eller för att uttrycka det rätt grämer jag mig mer över de här. En av mina lärare (han som är Tony Award belönad för sin uppsättning av Fiddler on the Roof på Broadway) sa att man alltid ska försöka stanna inne i auditionrummet så länge som möjligt. Man kan alltid fråga om det vill höra en till sång, en till monolog etc. Panelen på den här Audition bad mig att berätta något om mig själv som de inte kunde läsa på mitt CV och sedan frågade de om min musikal bakgrund. Konverationen gick ungefär så här:
- I see here Malin, that you have done a lot of musicals. So you sing?
- Yes, I sing.
De praktiskt taget bad om det och jag sa bara ja. Det var så nära att jag frågade om de ville höra något men ändå sa jag inget!! Jaja, nästa gång. Den här läxan är skriven i stora bokstäver i min bok…
Den första var för ett melodrama baserat på ”East Lynne” och jag måste säga att audition gick bra. Det var liksom Spring Awakening en solig dag och jag hade tagit på mig alldeles för varma kläder. Mitt i vintern bestämde sig vädergudarna för att ge oss en dag med 29° och sol. Halvvägs igenom monologen kom jag av mig, mitt i sången tappade jag orden och mellan monologen och sång ringde min mobil. Egentligen kan jag inte förstå varför det fortfarande känns som om jag gjorde bra ifrån mig men i min bok fick den nog fyra toasters för erfarenhet.
Min andra audition var för en teaterfestivalföreställning som är till för nya Australienska manusförfattare. En Show som innehäller 14 olika stycken. Den här gången valde jag avsiktligt att sluta monologen halvvägs igenom. Det kunde ha gått vägen men jag valde säkert före osäkert, inget Glorios Failure den här gången. Från förra gången hade jag lärt mig att sätt mobilen på ljudlös och jag lämnade till och med väskan utanför rummet. Tyvärr hade ju även den här audition sina skavanker och de här var inte lika lätta att förbise. Eller för att uttrycka det rätt grämer jag mig mer över de här. En av mina lärare (han som är Tony Award belönad för sin uppsättning av Fiddler on the Roof på Broadway) sa att man alltid ska försöka stanna inne i auditionrummet så länge som möjligt. Man kan alltid fråga om det vill höra en till sång, en till monolog etc. Panelen på den här Audition bad mig att berätta något om mig själv som de inte kunde läsa på mitt CV och sedan frågade de om min musikal bakgrund. Konverationen gick ungefär så här:
- I see here Malin, that you have done a lot of musicals. So you sing?
- Yes, I sing.
De praktiskt taget bad om det och jag sa bara ja. Det var så nära att jag frågade om de ville höra något men ändå sa jag inget!! Jaja, nästa gång. Den här läxan är skriven i stora bokstäver i min bok…
söndag 19 juli 2009
Butter Milk
Jaha ja. Nu har jag fem gånger så mycket disk som i vanliga fall utan någon direkt utdelning och allt på grund av Australiens oförmåga att förstå sig på vettiga mjölkprodukter. Man kan ju tänka sig att Butter Milk med undertexten "ideal for cooking" ska vara utmärkt till sås men nej. Nu har jag gått upp extra tidigt för att laga mat och inte behöva ha med sig ketchup och pasta för tredje dagen och så skär sig skiten! Vad är det för idealt med det?
måndag 6 juli 2009
Utgrävning
Nu är jag mitt uppe i min arkeologiska utgrävning av gamla frysen. Efter tre liter is har jag nu brutit igenom till de spännande lagren. Hittills har ett paket med tre fiskpinnar framgrävts och en minst sex månader gammal (kol14 metoden får avgöra närmre) ask paddle pop banan har börjat visa sig. Ytterligare en mystisk låda kan börja anas i de bakre regionerna men det är för tidigt att ge ett utlåtande om vad det kan tänkas vara. Hoppet om att hitta Yeti eller en mammut sjunker dock mer och mer för varje minut som går.
Jag har även för första gången helt tömt hyllan direkt under frysfacket. Detta har tidigare undvikits då fakta tydde på att det fanns en öppnad kåldolmekonserv av obestämd ålder gömd bland djungeln av pytsar plus att de flesta burkarna frusit fast med locket i den stalaktitformade isen som bildats på grund av spillkylan från dålig isolering. Det har nu fastställt att kåldolmarna var långt från den substans som utvecklats störst bakteriekultur utan att tomatpurén eller bolognesesåsen (båda på burk) tog hem den titeln. Inga närmre undersökningar har gjorts men troligt är att x antal nya bakteriestammar kommer att bli identifierade inom kort.
Nu hörde jag något falla. Kanske var det det stora isblocket som blockerade vägen tidigare. Dags att ge sig in på nya outforskade områden i den Australienska frysvärlden…
Jag har även för första gången helt tömt hyllan direkt under frysfacket. Detta har tidigare undvikits då fakta tydde på att det fanns en öppnad kåldolmekonserv av obestämd ålder gömd bland djungeln av pytsar plus att de flesta burkarna frusit fast med locket i den stalaktitformade isen som bildats på grund av spillkylan från dålig isolering. Det har nu fastställt att kåldolmarna var långt från den substans som utvecklats störst bakteriekultur utan att tomatpurén eller bolognesesåsen (båda på burk) tog hem den titeln. Inga närmre undersökningar har gjorts men troligt är att x antal nya bakteriestammar kommer att bli identifierade inom kort.
Nu hörde jag något falla. Kanske var det det stora isblocket som blockerade vägen tidigare. Dags att ge sig in på nya outforskade områden i den Australienska frysvärlden…
söndag 5 juli 2009
Glass i stora lass
Danish Nougat, Vanilla Bean, Cherry Brandy, Cockies & Cream, Passionfruit, Belgian Chocolate Chip, Strawberry & Cream... Listan kan göras lång över de glassorter jag lärt mig på en dag. Tilläggnignsvis har jag lärt mig skopa glass, göra milkshakes och snart även att göra de olika kaffesorterna. Jag har en känsla av att jag kommer att utveckla en form av glasskopar arm (stakra muskler på insidan av armväcket) om jag inte börjar växla arm snarast.
Nu kanske ni unrar varför jag skriver allt det här? Det är inte för att upplysa er om att gula sidorna finns på internet (och att deras service är mycket bättre i Sverige än i Australien) utan för att berätta att jag fått ett jobb! Efter tre dagars fruktlös jobbjakt tillsammans med en klasskompis ringde Karin från Andersen's Ice Cream och frågade om jag ville komma in på en testdag. Jag blev så paff, för när jag lämnade mitt CV sade att de inte behövde mer personal. Ibland är det dock skönt att ingen utanför skndinavien ser eller hör skillnad på svenska, norska danska och Karin ville anställa mig just av den anledningen. Vi som jobbar där är Jag, Karin och asiater. Inget ont om asien, men oavsett hur röda och vita deras kläder är tar man dem ändå inte för den danska stereotypen. Jag skulle känna mig smärre mal placé (anmärk inte på stavningen tack!) i exempelvis en Sushirestauriang även med färgat hår och pokémon t-shirt.
Hur som helst. Idag hade jag mitt första hela pass. Igår lärde jag mig mest som sagt att skopa glass, något jag tydligen var en naturbegåvning att göra, och att användad kassaaparaterna på rätt sätt. Det svåraste var att klura ut och få in vanan att sätta hansken på rätt hand - den rena handen och att inte röra glassen eller struten med den andra, aka pengahanden. Just nu känns det riktigt bra. Först och främst är jag glad bara över att ha fått ett jobb. Sedan att jobbet börjar flyta, jag kallsvettas inte längre så fort jag måste ta en beställning och trycker heller inte sönder struten i ett försök att få den att stå upp i hållaren. Det enda som känns tveksamt är att jag redan efter en och en halv dag känner mig bekväm i jobbet tänk efter en månad. Uttråkningspiller av receptbelagd karaktär?
Nu kanske ni unrar varför jag skriver allt det här? Det är inte för att upplysa er om att gula sidorna finns på internet (och att deras service är mycket bättre i Sverige än i Australien) utan för att berätta att jag fått ett jobb! Efter tre dagars fruktlös jobbjakt tillsammans med en klasskompis ringde Karin från Andersen's Ice Cream och frågade om jag ville komma in på en testdag. Jag blev så paff, för när jag lämnade mitt CV sade att de inte behövde mer personal. Ibland är det dock skönt att ingen utanför skndinavien ser eller hör skillnad på svenska, norska danska och Karin ville anställa mig just av den anledningen. Vi som jobbar där är Jag, Karin och asiater. Inget ont om asien, men oavsett hur röda och vita deras kläder är tar man dem ändå inte för den danska stereotypen. Jag skulle känna mig smärre mal placé (anmärk inte på stavningen tack!) i exempelvis en Sushirestauriang även med färgat hår och pokémon t-shirt.
Hur som helst. Idag hade jag mitt första hela pass. Igår lärde jag mig mest som sagt att skopa glass, något jag tydligen var en naturbegåvning att göra, och att användad kassaaparaterna på rätt sätt. Det svåraste var att klura ut och få in vanan att sätta hansken på rätt hand - den rena handen och att inte röra glassen eller struten med den andra, aka pengahanden. Just nu känns det riktigt bra. Först och främst är jag glad bara över att ha fått ett jobb. Sedan att jobbet börjar flyta, jag kallsvettas inte längre så fort jag måste ta en beställning och trycker heller inte sönder struten i ett försök att få den att stå upp i hållaren. Det enda som känns tveksamt är att jag redan efter en och en halv dag känner mig bekväm i jobbet tänk efter en månad. Uttråkningspiller av receptbelagd karaktär?
tisdag 30 juni 2009
Tre år senare
Bah! Det är tre år sedan jag tog studenten. Hela tre år! Var tog tiden vägen? Sedan kan man ju fråga sig varför jag tänkte på det just nu och det har ajg faktiskt inget svar på. Det slog mig härom dagen när jag var på väg ned till central. Jag skulle kunna ha en utbildning vid det här laget (som somliga har), jag skulle kunna ha et riktigt jobb och sparat ihop pengar till eget boende. Jag går liksom i skolan med årskullare som i Sverige skulle tagit studenten i år. Märkligt är ordet. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde på min 20-årsdag, eller var det 21-årsdagen?
onsdag 24 juni 2009
Spring Awakening
Som jag sa till Ammi: jag borde ha hjärnskakning lite oftare. Gårdagen var minst sagt intressant. Av allt spännande som hände är det jag kommer ihåg mest att det var en solig dag. Är det så här att vara layed back? Jag blev aldrig ens speciellt nervös.
Igår gav jag mig in på en ny utmanande audition, skillnaden var bara att den här var professionell. Sydney Theatre Company ska sätta upp Spring Awkening i Sydney och sedan turnera med den till Melbourne och diverse andra städer. Den är baserad på en tysk pjäs från slutet på 1800-talet som banlystes för dess kontroversiella behandlande av sex bland ungdomar, våldtäkt, misshandel och homosexualitet. Har fått massa Tony Awards och turnerar fortfarande i USA.
För ovanlighetens skull hade STC beslutat sig för att ha öppen audition och det kändes som en möjlighet som inte får missas. Mina vänner från skolan trodde att kön skulle vara enorm (och tydligen var den det i måndags) och bestämde sig för att åka dit vid åtta. Min plan var att hänka på men med måndagens incident tog det emot för mycket att gå upp för att tajma dem.
Efter en morgon av beslutsångest och massor av eftertänksamhet om min tillfälliga och långvariga hälsa tog jag mig till slut dit till tio. Jag skrev in mig och började sedan repetera sångtext. Det är midvinter här men i solen kunde jag lätt ta av mig och sitta i bara kortärmad klänning och byxor. Timmarna på förmiddagen förflöt stilla. Hela tiden var jag förvånansvärt lugn med tanke på vad jag hade framför mig. Jag värmde upp rösten, gick igenom acting journey och vilka styrkor som kunde vara fördelaktigt att visa.
Det blev lunchpaus och jag gick köpt en sallad. Lagom till att jag kommit tillbaka och tryckt i mig halva ropades mitt namn upp. Det var inte den direkt bästa tajmingen men inte ens det här kom åt mina nerver. I väntrummet utanför salen var det ingen bestämd ordning utan vi fick bestämma själva vem som skulle gå in. Jag pratade med en kille som flugit in från Melbourne efter att ha hört om auditionen bara tre timmar innan. Han skulle sjunga en sång från föreställningen vilket jag tyckte var vågat (normalt något man ska undvika). Han kom ut två minuter senare med en call back. Mirakelsaga? Stämningen var trevlig och efter att tag kände jag att maten lagt sig och att det var min tur att sjunga.
Jag gick in och hälsade på panelen (tips från skolan), gick fram till pianisten, visade vilka 16 takter jag valt (ytterligare något jag inte blivit nervös för, vi fick inte sjunga en hel sång), gav honom tempot och var redo att sjunga. Han började spela, jag sjöng, jag höll ton och helt plötsligt var det över. De sa ”thank you ” och ”see you” och det var det.
Idag, dagen efter, med tid att smälta allt, kan jag sitta och undra över vad jag faktiskt fick ut av det. Tur att det finns lärare som kan svara på sådana frågor. Som jag ser det var erfarenheten att jag kom dit och gjorde det bästa jag kunde men ändå inte gick vidare och vad är då meningen? Jag kommer aldrig att få veta vad jag kunde gjort bättre. Kanske var jag bara för lång, för blond, liten näsa? Min lärare tröstade mig dock med att det är en viktig erfarenhet att veta hur man behandlar nerver och press, även att det inte alltid behöver finnas en outcome.
Gårdagen var solig och oavsett om det var hjärnskakning eller ej kändes allt bra. Utan för mycket eftertanke och utan att ha hunnit inse att jag skulle bli besviken var jag nöjd med mitt framförande. Jag vågade till och med fråga ett charmtroll om han ville ta en kaffe. Han var inte singel men tackade för inbjudan. Gissa om jag sov gott inatt.
Igår gav jag mig in på en ny utmanande audition, skillnaden var bara att den här var professionell. Sydney Theatre Company ska sätta upp Spring Awkening i Sydney och sedan turnera med den till Melbourne och diverse andra städer. Den är baserad på en tysk pjäs från slutet på 1800-talet som banlystes för dess kontroversiella behandlande av sex bland ungdomar, våldtäkt, misshandel och homosexualitet. Har fått massa Tony Awards och turnerar fortfarande i USA.
För ovanlighetens skull hade STC beslutat sig för att ha öppen audition och det kändes som en möjlighet som inte får missas. Mina vänner från skolan trodde att kön skulle vara enorm (och tydligen var den det i måndags) och bestämde sig för att åka dit vid åtta. Min plan var att hänka på men med måndagens incident tog det emot för mycket att gå upp för att tajma dem.
Efter en morgon av beslutsångest och massor av eftertänksamhet om min tillfälliga och långvariga hälsa tog jag mig till slut dit till tio. Jag skrev in mig och började sedan repetera sångtext. Det är midvinter här men i solen kunde jag lätt ta av mig och sitta i bara kortärmad klänning och byxor. Timmarna på förmiddagen förflöt stilla. Hela tiden var jag förvånansvärt lugn med tanke på vad jag hade framför mig. Jag värmde upp rösten, gick igenom acting journey och vilka styrkor som kunde vara fördelaktigt att visa.
Det blev lunchpaus och jag gick köpt en sallad. Lagom till att jag kommit tillbaka och tryckt i mig halva ropades mitt namn upp. Det var inte den direkt bästa tajmingen men inte ens det här kom åt mina nerver. I väntrummet utanför salen var det ingen bestämd ordning utan vi fick bestämma själva vem som skulle gå in. Jag pratade med en kille som flugit in från Melbourne efter att ha hört om auditionen bara tre timmar innan. Han skulle sjunga en sång från föreställningen vilket jag tyckte var vågat (normalt något man ska undvika). Han kom ut två minuter senare med en call back. Mirakelsaga? Stämningen var trevlig och efter att tag kände jag att maten lagt sig och att det var min tur att sjunga.
Jag gick in och hälsade på panelen (tips från skolan), gick fram till pianisten, visade vilka 16 takter jag valt (ytterligare något jag inte blivit nervös för, vi fick inte sjunga en hel sång), gav honom tempot och var redo att sjunga. Han började spela, jag sjöng, jag höll ton och helt plötsligt var det över. De sa ”thank you ” och ”see you” och det var det.
Idag, dagen efter, med tid att smälta allt, kan jag sitta och undra över vad jag faktiskt fick ut av det. Tur att det finns lärare som kan svara på sådana frågor. Som jag ser det var erfarenheten att jag kom dit och gjorde det bästa jag kunde men ändå inte gick vidare och vad är då meningen? Jag kommer aldrig att få veta vad jag kunde gjort bättre. Kanske var jag bara för lång, för blond, liten näsa? Min lärare tröstade mig dock med att det är en viktig erfarenhet att veta hur man behandlar nerver och press, även att det inte alltid behöver finnas en outcome.
Gårdagen var solig och oavsett om det var hjärnskakning eller ej kändes allt bra. Utan för mycket eftertanke och utan att ha hunnit inse att jag skulle bli besviken var jag nöjd med mitt framförande. Jag vågade till och med fråga ett charmtroll om han ville ta en kaffe. Han var inte singel men tackade för inbjudan. Gissa om jag sov gott inatt.
tisdag 23 juni 2009
Två stygn senare
De mest oskyldiga saker kan visa sig gömma de värsta av faror. Överväg noga riskerna med en joggingtur innan du faktiskt ger dig ut. För mig som redan nu har svårt nog att hitta motivationen att plåga mig själv den dryga halvtimmen rundan tar kommer det väl hädanefter bli en omöjlighet. När det kommer till bilar och flygplan finns det i alla fall statistik man kan studera men var är sannolikheten att bli omkullsprungen av en hund (inspringandes från klockan 10.00) och landa på höger bilring och bakhuvud?
Jag kommer ihåg att jag såg hunden i förväg så såhär i efterhand undrar jag varför jag inte bara aktade mig. Innan jag visste ordet av låg jag där på asfalten och damerna som ägde hundarena hade ringt efter ambulans. Jag förlorade inte medvetandet men tyckte efter ett tag att jag såg stjärnor och fick tunnelseende. Kan ha varit för att jag tittade på trafiken medan en an damerna höll om mig och sa att det nog var bäst att inte röra vid såret jag fått i huvudet.
Ambulansen kom. Den hade lite problem att hitta in i parken. De australienska ambulanserna är mycket större än de hemma, som att åka i en van. Jag fick svara på massa frågor om när jag var född etc. och allt jag kunde tänka på var Grey’s Anathomy. När jag kom till sjukhuset var jag nästan lite besviken att allt var så normalt.
Sen fick jag antagligen ett prioriteringsnummer. En 3 på muntliga smärtskalan satte mig inte så högt upp på listan så väntrumseran tog sin början. Det var lite jobbigt att sitta där ensam, ingen telefon, inga nummer, inga pengar, törstig, trött och med förbud att dricka och sova. Tur i oturen var att jag lyckats ge damen med hunden rätt adress hem. Justine, Steve och Nicole blev snart varse och alla tre kom in till min stora lättnad. Eftersom min vurpa var så oplanerad hade Amelie inte avsatt tid för den. Hon kom in senare efter att ha rivit ett helt filmset. Stackars själ, alla sliter och drar.
Efter ett tröstande samtal från mamma (MALIN ”- Mamma jag har varit här två och en halv timme och det känns som jag har den värsta bakfyllan nånsin bara det att jag inte får sova eller dricka” MAMMA ”- Äh, bara två och en halv timme, du kan nog få sitta där länge till!”) och allt för många dåliga TV shower fick jag träffa en doktor. Hon var jätte snäll. Hon beklagade att jag fått sitta där i fem timmar (med ett fult bandanaliknande bandage) och kollade sedan snabbt upp hur såret såg ut. Förutom det verkade jag må fint.
Tydligen ser det lite ut som ett T. Har inte sett det själv. Hon kände sig dock bekvämast i att sy så nu har jag fått mina första två stygn. Nu när jag skriver om det blir jag väldigt medveten om dem och kan till och med erkänna att de känns lite. Extra stramt i skalpen. Eftersom jag fick behålla allt hår kunde hon inte sätta plåster på så jag har kunnat visa alla som vill se stygnen. Det var minst sagt spännande att tvätta håret idag. Blod är den mest effektiva hårspray jag prövat hittills.
Jag kommer ihåg att jag såg hunden i förväg så såhär i efterhand undrar jag varför jag inte bara aktade mig. Innan jag visste ordet av låg jag där på asfalten och damerna som ägde hundarena hade ringt efter ambulans. Jag förlorade inte medvetandet men tyckte efter ett tag att jag såg stjärnor och fick tunnelseende. Kan ha varit för att jag tittade på trafiken medan en an damerna höll om mig och sa att det nog var bäst att inte röra vid såret jag fått i huvudet.
Ambulansen kom. Den hade lite problem att hitta in i parken. De australienska ambulanserna är mycket större än de hemma, som att åka i en van. Jag fick svara på massa frågor om när jag var född etc. och allt jag kunde tänka på var Grey’s Anathomy. När jag kom till sjukhuset var jag nästan lite besviken att allt var så normalt.
Sen fick jag antagligen ett prioriteringsnummer. En 3 på muntliga smärtskalan satte mig inte så högt upp på listan så väntrumseran tog sin början. Det var lite jobbigt att sitta där ensam, ingen telefon, inga nummer, inga pengar, törstig, trött och med förbud att dricka och sova. Tur i oturen var att jag lyckats ge damen med hunden rätt adress hem. Justine, Steve och Nicole blev snart varse och alla tre kom in till min stora lättnad. Eftersom min vurpa var så oplanerad hade Amelie inte avsatt tid för den. Hon kom in senare efter att ha rivit ett helt filmset. Stackars själ, alla sliter och drar.
Efter ett tröstande samtal från mamma (MALIN ”- Mamma jag har varit här två och en halv timme och det känns som jag har den värsta bakfyllan nånsin bara det att jag inte får sova eller dricka” MAMMA ”- Äh, bara två och en halv timme, du kan nog få sitta där länge till!”) och allt för många dåliga TV shower fick jag träffa en doktor. Hon var jätte snäll. Hon beklagade att jag fått sitta där i fem timmar (med ett fult bandanaliknande bandage) och kollade sedan snabbt upp hur såret såg ut. Förutom det verkade jag må fint.
Tydligen ser det lite ut som ett T. Har inte sett det själv. Hon kände sig dock bekvämast i att sy så nu har jag fått mina första två stygn. Nu när jag skriver om det blir jag väldigt medveten om dem och kan till och med erkänna att de känns lite. Extra stramt i skalpen. Eftersom jag fick behålla allt hår kunde hon inte sätta plåster på så jag har kunnat visa alla som vill se stygnen. Det var minst sagt spännande att tvätta håret idag. Blod är den mest effektiva hårspray jag prövat hittills.
söndag 14 juni 2009
Sex grader
Prisa gudarna för dunvästen! De senaste dagarnas sexgradig morgontemperatur har inte varit nådig. Jag känner mig som rena gamlingen när jag reser mig från golvet och undrar om jag fått stela leder. Värme fläkten pumpar värme för fulla muggar på kvällarna så att vi hinner somna in innan vi blir medvetna om att fötterna domnar... Nej ok, så farligt är det inte. Men jag trodde aldrig att det kunde bli så kallt i detta sydliga land! Positivt är väl att jag nu håller på att lära mig sticka mönster med olika färger. Alla tips är varmt (det lilla jag kan uppbåda) välkomna.
fredag 12 juni 2009
Gratis teater
En av fördelarna med att studera på Acting School är att om man ligger i finns det massa billiga om inte gratis föreställningar att se. Detta kombinerat med att bo centralt är rena kulturskatten. Jag har tidigare dessvärre inte varit så värst aktiv på denna front men den här veckan hade jag bestämt mig för ändring. Två teaterföreställningar på två dagar. Inte så pjåkigt om jag får säga det själv.
Igår kväll var jag och såg St Nicholas tillsammans med en Holländare från parallellklassen. Den var ute i Bondi och jag kan intyga att vattnet inte såg det minsta inbjudande ut. Nattsvart smälte det in i horisonten och vågorna såg ut att vara hämtade från en katastroffilm. Det var en enmansföreställning där en åldrande alkoholiserad teaterkritiker guidar oss igenom sina erfarenheter. Allt från att falla för en ung skådespelerska till att alliera sig med vampyrer i utbyte mot ett rum. Den var bra. Min farfar är den bästa historieberättaren men jag hade inte blivit besviken om den här gubben hade läst sagor för mig heller (kanske för att de hade varit på engelska och jag som barn inte hade förstått, men men). Det var trollbindande och sög åt sig uppmärksamhet.
Intressant hur vampyrer på senare tid blivit ett återkommande ämne. Alltid lika kul att höra hur alla versioner skiljer sig åt för. Vad varje författare gjort för mindre justeringar för att få den unika touchen!
Dagens föreställning var även den en enmansshow. ”My name is Rachel Corrie” är baserad på en dagbok som återfanns efter att hon, som utlänning, blev dödad i Israel 2003. Hennes brinnande vilja att hjälpa och göra situationen bättre, eller helst av allt lösa den, fick oss alla att känna oss smått oengagerade i vad som helst. Bra föreställning och vi förundrades alla över hur hon lyckades hålla tråden utan att staka sig i en och en halv timme. Det ger mig lite perpektiv på det fjuttigaantalet rader vi har. Undrar hur många sidor manus hennes var…
Igår kväll var jag och såg St Nicholas tillsammans med en Holländare från parallellklassen. Den var ute i Bondi och jag kan intyga att vattnet inte såg det minsta inbjudande ut. Nattsvart smälte det in i horisonten och vågorna såg ut att vara hämtade från en katastroffilm. Det var en enmansföreställning där en åldrande alkoholiserad teaterkritiker guidar oss igenom sina erfarenheter. Allt från att falla för en ung skådespelerska till att alliera sig med vampyrer i utbyte mot ett rum. Den var bra. Min farfar är den bästa historieberättaren men jag hade inte blivit besviken om den här gubben hade läst sagor för mig heller (kanske för att de hade varit på engelska och jag som barn inte hade förstått, men men). Det var trollbindande och sög åt sig uppmärksamhet.
Intressant hur vampyrer på senare tid blivit ett återkommande ämne. Alltid lika kul att höra hur alla versioner skiljer sig åt för. Vad varje författare gjort för mindre justeringar för att få den unika touchen!
Dagens föreställning var även den en enmansshow. ”My name is Rachel Corrie” är baserad på en dagbok som återfanns efter att hon, som utlänning, blev dödad i Israel 2003. Hennes brinnande vilja att hjälpa och göra situationen bättre, eller helst av allt lösa den, fick oss alla att känna oss smått oengagerade i vad som helst. Bra föreställning och vi förundrades alla över hur hon lyckades hålla tråden utan att staka sig i en och en halv timme. Det ger mig lite perpektiv på det fjuttigaantalet rader vi har. Undrar hur många sidor manus hennes var…
måndag 8 juni 2009
Trettiosex timmar i sträck!
Tillbaka i normal rytm igen! Helgen har känts som en enda lång jet lag. Fredag natt var det dags för filminspelning av Ammis thesis – My Little Musical. Planen var att vi skulle filma mellan åtta och fyra. Dock drog det över lite och vi blev inte klara förrän efter sex. För de som tycker att detta låter helt överkomligt kan jag informera om att detta var nattentid!
My Little Musical utspelar sig i en supermarket och handlar om kassörskan Ruth som dagdrömmer sig bort när dagen blir för tråkig. Ett beat av mynt och klonkande kundvagnar bildar grunden till sång och dans. Det sätter sprutt efter ”Excuse me, where is the müsli?”.
Min roll var först att forsla dit mackor och muffins. Jag måste verkligen ge att förtroende ingivande intryck eftersom Ammi lämnade mig med tjugo delikata muffins. Kan säga att det gick ned en eller två under kvällens gång. Som insider fick jag även en liten roll i bild (alltså inte bara vara högsta ansvarig att sätta på play till musiken). Det svenska inslaget där två vänner diskuterar gårdagens dejt (som tydligen luktade sill) och utgångsdatum. Vardagliga trivialiteter. Nackdelen med insider är att det är lätt att falla i fällan att ställa upp och filma sist och jag åkte dit. Det kanske var tur att det inte fanns alltför många speglar där. 06.10 utan sömn kan framkalla blånad under ögonen eller?
För att göra det ännu bättre erbjöd lördag morgon en sånglektion lång ute på Western line och tåget gick 08.36. Den timmeslånga sömnen däremellan var… drömlös? Stocksov beskriver det nog bäst. Ammi och jag paktade på att inte sova innan kvällen i ett försök att komma tillbaka till normalt mönster så snabbt som möjligt. Resan dit och sånglektionen gick bra resan hem dock, hua, sömnpiller av receptbelagd nivå.
Vår pakt gick lite i stöpet. Båda slocknade i varsin säng runt fyra i en sån där härlig position som man bara intar när man somnar innan man landat i sängen. Nackknäckare och korsfästelse. Hemmalagad pizza och Dirty Dancing 2 blev en trevlig avrundning av en alldeles för lång lördag.
Nej nu ska jag inte låta negativ. Det var helt kanonkul att få vara med och ni kommer tappa hakan om ni får se resultatet. Jag kan intyga på att det kommer att bli awesome! Nu så här tre dagar efter är allt i normala gängor och jag var till och med ute och joggade innan frukost idag. Vet inte var det kom ifrån! Laddad möter jag nya dagen J
Kram ut!
My Little Musical utspelar sig i en supermarket och handlar om kassörskan Ruth som dagdrömmer sig bort när dagen blir för tråkig. Ett beat av mynt och klonkande kundvagnar bildar grunden till sång och dans. Det sätter sprutt efter ”Excuse me, where is the müsli?”.
Min roll var först att forsla dit mackor och muffins. Jag måste verkligen ge att förtroende ingivande intryck eftersom Ammi lämnade mig med tjugo delikata muffins. Kan säga att det gick ned en eller två under kvällens gång. Som insider fick jag även en liten roll i bild (alltså inte bara vara högsta ansvarig att sätta på play till musiken). Det svenska inslaget där två vänner diskuterar gårdagens dejt (som tydligen luktade sill) och utgångsdatum. Vardagliga trivialiteter. Nackdelen med insider är att det är lätt att falla i fällan att ställa upp och filma sist och jag åkte dit. Det kanske var tur att det inte fanns alltför många speglar där. 06.10 utan sömn kan framkalla blånad under ögonen eller?
För att göra det ännu bättre erbjöd lördag morgon en sånglektion lång ute på Western line och tåget gick 08.36. Den timmeslånga sömnen däremellan var… drömlös? Stocksov beskriver det nog bäst. Ammi och jag paktade på att inte sova innan kvällen i ett försök att komma tillbaka till normalt mönster så snabbt som möjligt. Resan dit och sånglektionen gick bra resan hem dock, hua, sömnpiller av receptbelagd nivå.
Vår pakt gick lite i stöpet. Båda slocknade i varsin säng runt fyra i en sån där härlig position som man bara intar när man somnar innan man landat i sängen. Nackknäckare och korsfästelse. Hemmalagad pizza och Dirty Dancing 2 blev en trevlig avrundning av en alldeles för lång lördag.
Nej nu ska jag inte låta negativ. Det var helt kanonkul att få vara med och ni kommer tappa hakan om ni får se resultatet. Jag kan intyga på att det kommer att bli awesome! Nu så här tre dagar efter är allt i normala gängor och jag var till och med ute och joggade innan frukost idag. Vet inte var det kom ifrån! Laddad möter jag nya dagen J
Kram ut!
fredag 29 maj 2009
Cirre, dirre, lärre
Huä! Det är fredagskväll och jag och Ammi är redan inne på återhämtningen. Vin för två dollar glaset och wrap party för hennes filmcrew (dock på olika håll!) har satt sina spår idag. Vi kom till överenskommelsen att vi skulle ha filmkväll ikväll men regnet öste ned så jag tillfälligt trodde att det skulle bli hål i taket som det dånade så ingen av oss orkade gå och hyra någon. Resultatet är att vi nu ska kolla på ”the Mummy” för andra gången den här veckan. (För de som vill ha ett inte-se-filmtips så håll er borta från Mummy III. Det området är redan utforskat och det enda som var någorlunda övertygande var rösten till mumien som för övrigt spelades av Jet Li.)
Idag har jag alltså provat hur det är att vara bakis på college. På sånglektionen spelade det inte så stor roll men på acting bidrog det inte till något annat än dålig hållning och skelögdhet. Vår lärare tyckte dock bara att det var roligt eftersom alla var på samma nivå. Det var en segdag idag helt enkelt. Bara en ny utgångspunkt.
En förklaring kanske skulle kunna vara på sin plats. Igår var jag och fyra andra tjejer från klassen och såg ”Little Shop of Horrors”. Den var bra. Betydligt bättre än ”Bye, Bye, Birdie” som vi såg förra veckan där kvinnliga huvudrollen sjöng två tonarter under orkestern och manliga huvudrollens enda övertygande skådespelarprestation var tre höga rapar. På stället där vi var igår fanns det en bar längst bak i rummet där husets vin kostade två dollar glaset med medlemskort. Som tur var hade vi just ett sådant. Det var roligt ända till klockan två när vi bestämde oss för att åka hem. Bäddsoffan jag fick låna var den skönaste jag någonsin sovit i. Jag vaknade inte ens av att min formel-1 mobil ringde två gånger runt halv 4. Någon måste jobba mer på sina raggningsskills…
Nu blir snart guacamolen varm! Kram ut tills vidare.
Idag har jag alltså provat hur det är att vara bakis på college. På sånglektionen spelade det inte så stor roll men på acting bidrog det inte till något annat än dålig hållning och skelögdhet. Vår lärare tyckte dock bara att det var roligt eftersom alla var på samma nivå. Det var en segdag idag helt enkelt. Bara en ny utgångspunkt.
En förklaring kanske skulle kunna vara på sin plats. Igår var jag och fyra andra tjejer från klassen och såg ”Little Shop of Horrors”. Den var bra. Betydligt bättre än ”Bye, Bye, Birdie” som vi såg förra veckan där kvinnliga huvudrollen sjöng två tonarter under orkestern och manliga huvudrollens enda övertygande skådespelarprestation var tre höga rapar. På stället där vi var igår fanns det en bar längst bak i rummet där husets vin kostade två dollar glaset med medlemskort. Som tur var hade vi just ett sådant. Det var roligt ända till klockan två när vi bestämde oss för att åka hem. Bäddsoffan jag fick låna var den skönaste jag någonsin sovit i. Jag vaknade inte ens av att min formel-1 mobil ringde två gånger runt halv 4. Någon måste jobba mer på sina raggningsskills…
Nu blir snart guacamolen varm! Kram ut tills vidare.
måndag 25 maj 2009
Damen i sjön
Då har det alltså hänt - igen! Ibland vet jag inte vad jag tänker med. Mina obefintliga biseps kanske. När jag lyckats smälta det hrä kommer jag säkerligen att se det som en fantastiskt bra erfarenhet men just nu är det ganska piss. Jag är inte ens sugen på att tröstäta! Nyss hemkommen från en misslyckad audition borde väl det vara en möjlig reakiton?
För andra gången i mitt liv har jag alltså provsjungit/spelat för Lady of the Lake i Spamalot. Den här gången var jag lite mer erfaren, visste mer av vad som krävdes och var säkerligen mer förberedd men med all min nya kunskap i bagaget är jag också hårdare mot mig själv. Rollen jag sökte är en stor diva, hon måste väga upp för alla kvinliga roller i föreställningen, eftersom hon är den enda.
Jag valde att sjunga låten "One" som beskriver en kvinna som är extraordinär - the one. jag täntke vara underfundig och byta ut orden mot "I'm the one". Grejen var att jag glömde texten innan jag kom fram till den lilla vesentliga meningen. Idag på singing class pratade vi om fight or flight på auditions. IDag ville jag definitivt fly! Jag kom in dit och ville egentligen bara gå därifrån från första stund. De var dock väldigt trevliga - även om de stoppade mig i min sång (tacka gudarna) lät de mig läsa replikerna - alla utom en med grått hår och genomträngande blick. Han sa inget men hans ögon sa klart och tydligt: du slösar bort min tid.
Just nu är jag väldigt bitter. Jag sjöng falskt och glömde texten. Halsen snörde ihop sig och jag hörde att det lät fördjävligt men jag visste inte vad som var fel. Sen undrar jag vad det var för löjlig dans jag lyckades få till också. Jazz hands förekom frekvent. Jag kan till och med sträcka mig så långt att säga att jag skäms över vad jag presterade där inne. Hua!
Nu kommer dock tiden av återhämtning! Redan innan jag gick dit visste jag att jag inta skulle få rollen (även om såklart hoppet aldrig dött). Då måste anledningen till att jag gick dit alltså vara för erfarenheten och en sådan fick jag verkligen. Jag fick sjunga och läsa. Jag fick också känna av vad lite nerver kan ställa till med. Jag fick veta hur mycket bättre hur mycket bättre förberedd jag måste vara. Där jag är nu var det här himla bra. Vad som krävs ute i den riktiga branchen är inte ens i närheten så snällt som det här men det har gett mig en bild av vad jag kräver från mig själv och måste kräva av mig själv.
Nu ska jag rota i kylen efter något som jag itne är sugen på och proppa i mig, så länge det är onyttigt kommer det nog gå ned. Sen ska jag kolla på ett avsnitt av Merlin och sova till tio imrogon.
Hej då!
För andra gången i mitt liv har jag alltså provsjungit/spelat för Lady of the Lake i Spamalot. Den här gången var jag lite mer erfaren, visste mer av vad som krävdes och var säkerligen mer förberedd men med all min nya kunskap i bagaget är jag också hårdare mot mig själv. Rollen jag sökte är en stor diva, hon måste väga upp för alla kvinliga roller i föreställningen, eftersom hon är den enda.
Jag valde att sjunga låten "One" som beskriver en kvinna som är extraordinär - the one. jag täntke vara underfundig och byta ut orden mot "I'm the one". Grejen var att jag glömde texten innan jag kom fram till den lilla vesentliga meningen. Idag på singing class pratade vi om fight or flight på auditions. IDag ville jag definitivt fly! Jag kom in dit och ville egentligen bara gå därifrån från första stund. De var dock väldigt trevliga - även om de stoppade mig i min sång (tacka gudarna) lät de mig läsa replikerna - alla utom en med grått hår och genomträngande blick. Han sa inget men hans ögon sa klart och tydligt: du slösar bort min tid.
Just nu är jag väldigt bitter. Jag sjöng falskt och glömde texten. Halsen snörde ihop sig och jag hörde att det lät fördjävligt men jag visste inte vad som var fel. Sen undrar jag vad det var för löjlig dans jag lyckades få till också. Jazz hands förekom frekvent. Jag kan till och med sträcka mig så långt att säga att jag skäms över vad jag presterade där inne. Hua!
Nu kommer dock tiden av återhämtning! Redan innan jag gick dit visste jag att jag inta skulle få rollen (även om såklart hoppet aldrig dött). Då måste anledningen till att jag gick dit alltså vara för erfarenheten och en sådan fick jag verkligen. Jag fick sjunga och läsa. Jag fick också känna av vad lite nerver kan ställa till med. Jag fick veta hur mycket bättre hur mycket bättre förberedd jag måste vara. Där jag är nu var det här himla bra. Vad som krävs ute i den riktiga branchen är inte ens i närheten så snällt som det här men det har gett mig en bild av vad jag kräver från mig själv och måste kräva av mig själv.
Nu ska jag rota i kylen efter något som jag itne är sugen på och proppa i mig, så länge det är onyttigt kommer det nog gå ned. Sen ska jag kolla på ett avsnitt av Merlin och sova till tio imrogon.
Hej då!
fredag 8 maj 2009
Äntligen morgon!
Haha! Klockan är nu 03:17 (hemma) och jag inser precis att jag sovit förbi den största delen av festen som rockar där hemma. Jag har inte ens varit medveten om att jag har kunnat skänka den en hemlängtande tanke. (Som de flesta förstår tänker jag såklart på ErikochSebbegardenpartydelux-festen.) Personligen snusade jag så sött på min madrass på golvet när ni antagligen hade som roligast. När ni började bli lite trötta eller när vattenpipan åkte fram, ja, kanske var det då jag vaknade till av att Ammi sprang iväg till sin filminspelning. När ni upptäckte att bag-in-box-vinet var slut var förmodligen då jag nöjt vände på mig och somnade om en stund. När ni sedan vaknar upp imorgon med baksmälla kommer jag att vara ute i solskenet med en god chaïlatte. Hur som helst vill jag säga att jag inte är bitter. Jag hoppas ni hade strålande roligt (vilket jag i och för sig aldrig tvivlat på!).
Dock vill jag se bilder!
Kram ut
Dock vill jag se bilder!
Kram ut
onsdag 6 maj 2009
Power to the People!
Prisad vare herren! Äntligen har min laddare kommit. Den fungerar än så länge smärtfritt och för de skarpsynta är det även uppenbart att prickarna över bokstäverna nu har återkommit. Skolan har dragit igång igen och den rivstartade med ett lyckat framträdande av ”I Concentrate on You” på sångklassen.
Igår var jag på Manly för första gången. Den näst kändaste stranden här i Sydney. Den som instruktörerna på Surf Camp gav sin tillåtelse till oss att surfa på. Det var en supermysig strand och god glass hade de också. Dock börjar det nu bli lite kallt att bada och surfa utan våtdräkt…
Som kanske framgått tidigare i texten börjar mina små datorproblem nu få en lösning eller rättare sagt så har de röjts ur vägen. Jag har en laddare och jag och Ammi har slagit på stort och fixat internet. Det enda som nu hindrar oss från oändliga skypesamtal skulle väl vara tidsskillnaden. ;)
Kram ut!
Igår var jag på Manly för första gången. Den näst kändaste stranden här i Sydney. Den som instruktörerna på Surf Camp gav sin tillåtelse till oss att surfa på. Det var en supermysig strand och god glass hade de också. Dock börjar det nu bli lite kallt att bada och surfa utan våtdräkt…
Som kanske framgått tidigare i texten börjar mina små datorproblem nu få en lösning eller rättare sagt så har de röjts ur vägen. Jag har en laddare och jag och Ammi har slagit på stort och fixat internet. Det enda som nu hindrar oss från oändliga skypesamtal skulle väl vara tidsskillnaden. ;)
Kram ut!
lördag 2 maj 2009
Café Cubano
Då har jag varit på min första jobbansökan. Min kompis tog med mig till sitt gamla jobb som sökte ny personal. Det blev aldrig någon riktigt intervju utan bara lite snack, överlämnade av CV (som jag upptäckte saknade telefonnummer samt tider jag kunde jobba!) och en gratis smoothie. NICE!
Min operation med laddaren går framåt. Har nu kontakt med HP över telefon så förhoppningsvis någon gång nästa vecka. Ikväll får jag följa med Ammi på en hemmafest hållen av en av hennes skolkopisars rumskamrat. I övrigt räknar vi ned till 18.30 imrogn... då börjar MERLIN.
Min operation med laddaren går framåt. Har nu kontakt med HP över telefon så förhoppningsvis någon gång nästa vecka. Ikväll får jag följa med Ammi på en hemmafest hållen av en av hennes skolkopisars rumskamrat. I övrigt räknar vi ned till 18.30 imrogn... då börjar MERLIN.
onsdag 29 april 2009
Hunters Valley
Jag har ju fortfarande lov som eventuellt bekant. Nu ar jag dock inne pa den mer seriosa biten. Jag sitter pa biblioteket och gor laxor. Vi har fatt i uppgift att ta med en sang fran en "contemporary musical" (2000 och framat) som vi vill sjunga. Vi har fatt en lista pa befintliga musikaler sa det verkar ju vid forsta anblick ganska latt. Grejen ar den att listan har 44 musikaler varav bara tva ar bekanta for mig sedan innan. Hur ska hitta en fantastisk sang i den djungeln? Jag vet ju att den finns dar. Forst borjade jag mitt sokande systematiskt men nu gar jag mest efter intressanta titlar. "At Urinetown" later val lockande...
Sen far jag inte glomma att namna att jag varit i Hunters Valley ocksa. Kannt for sina viner for de som inte visste det. Min klasskompis bjod med mig nar hon och hennes vannina skulle dit. Det var skont att komma ut fran staden och ut i naturen. Vi hann med vinprovning, lavedelfarmbesok, "smelly cheese shop" och att rida. Jag hade nastan glomt hur mycket jag tycker om det. Efterat kande jag mig laddad och nojd, aven om det bara var skritt.
Vi var dar i tva dagar och pa vagen hem akte vi genom en by (eller samhalle) som hade en tavling med fagelskrammor. Vi kunde rostat men det kandes orattvist da vi inte hade sett alla. Aven om min rost nog hade gatt till den franske kyparen som viftade bort en fagel men i och med detta spillde ut vinet i glasen pa brickan!
Sist men inte minst hann vi med ett besok pa IKEA. Jag trodde verkligen inte att jag skulle bete mig sa tontingt som jag gjorde men fick latt oregelbunden andning vi synen av svenska flaggan och berattade vitt och glatt om svenskars almanna kannedom om BILLY. Det kravdes hard sjalvdiciplin for att se till att allt jag fick med mig i materielvag var nagra ljus (det forvanar mig att de inte hade nagra golvmoppar!). Svarare var det dock med maten. Jag laddade upp med knackebrod, kaviar och balerina. Gissa om jag njot vid frukosten i morse.
Det har varit en bra vecka. Fint vader och nya vyer. IKEA-matkassen sitter uppklistrad pa vaggen och sproder gladje. Home, sweet home liksom!
Kram ut!
Sen far jag inte glomma att namna att jag varit i Hunters Valley ocksa. Kannt for sina viner for de som inte visste det. Min klasskompis bjod med mig nar hon och hennes vannina skulle dit. Det var skont att komma ut fran staden och ut i naturen. Vi hann med vinprovning, lavedelfarmbesok, "smelly cheese shop" och att rida. Jag hade nastan glomt hur mycket jag tycker om det. Efterat kande jag mig laddad och nojd, aven om det bara var skritt.
Vi var dar i tva dagar och pa vagen hem akte vi genom en by (eller samhalle) som hade en tavling med fagelskrammor. Vi kunde rostat men det kandes orattvist da vi inte hade sett alla. Aven om min rost nog hade gatt till den franske kyparen som viftade bort en fagel men i och med detta spillde ut vinet i glasen pa brickan!
Sist men inte minst hann vi med ett besok pa IKEA. Jag trodde verkligen inte att jag skulle bete mig sa tontingt som jag gjorde men fick latt oregelbunden andning vi synen av svenska flaggan och berattade vitt och glatt om svenskars almanna kannedom om BILLY. Det kravdes hard sjalvdiciplin for att se till att allt jag fick med mig i materielvag var nagra ljus (det forvanar mig att de inte hade nagra golvmoppar!). Svarare var det dock med maten. Jag laddade upp med knackebrod, kaviar och balerina. Gissa om jag njot vid frukosten i morse.
Det har varit en bra vecka. Fint vader och nya vyer. IKEA-matkassen sitter uppklistrad pa vaggen och sproder gladje. Home, sweet home liksom!
Kram ut!
söndag 26 april 2009
the Rescue
Lordag kvall. Solen har redan gatt ned och jag ar pa vag in mot stan, pa vag mot vad som kan vara min forsta fredliga demostration/protest mot orattvisor i varlden. Jag har varit med i the Rescue of Koni's child soldiers in Uganda.
Forra vecka visade Ammis kompis Mark en dokumntar for oss som heter 'Invisible Children" och handlar om barn i Uganda som blir kidnappade av rebellerna och tvingade in i ett liv som barnsoldater. Barnen vaxer upp utan identitet, utan namn och ar darfor osynliga f0r samhallet. Det var en bra dokumentar och uppfoljaren var att vanta. Uppfoljaren var "the Rescue".
Den 25 april i 10 lander, 100 stader, visade manniskor sitt stod for barnsoldaterna och viljan att vara politiker skulle uppmarksamma Ugandas situation och fa ett slut pa afrikas langsta krig. Omkring 1000 personer kidnappade sig sjalva till "Sydney-lagret" och vantade i botonacal gardens pa att bli raddade. Hela natten. For att bli raddade skulle media, en mogul/politikler, $5 per person och tva brev per person ha samlats in under kvallen. Brev var till politiker for att uttrycka viljan till forandring.
Det var en riktigt... vad ska jag kalla det? narvarande aktion. Jag gillade det. Ammi och jag satt och komponerade fyra brev var till olika senatorer och premiarministern. Det spelades musik och bjods pa vatten. Efter ett tag blev det "ringdans". Nagon hade lart sig afrikansk sang och dans. Bambalela tror jag att vi sjong. Nagra slapade in tva soptunnor i mitten och hux flux hade vi trumrytm ocksa. Alla som ville kunde ga in och dansa i mitten och jag fick se nagra riktigt coola grejer.
Efterat pratade jag med en av tjejerna som drog igang det hela och det var tydligen en religios dans. Kristen dyrkan. Det var intressant att prata med henne. Hon var djupt troende katolik och skulle senare i veckan ut i varlden och lara ut woreship dance och predika. Jag tycker pa nagot satt att det ar lite fascinerade med troende manniskor, de har ett lugn, men nar hon borjade prata om att Gud var hennes basta van, att hon kunde prata med honom och att han svarade blev jag lite fundersam. Jag ville inte oppet kritisera henne och fraga hur han svarade sa jag avslutade lite snabbt och smidigt och gick darifran.
Tyvarr var jag en av dem som inte holl ut hela natten sa jag vet inte om vi uppfyllde alla kraven for att bli raddade men en mogul kom i alla fall.
Kul upplevelse och alla manniskor var sa trevliga. Alla brann verkligen for anledningen de var dar for. Nar arangorerna sa "We need 300 more letters. If everyone here writes one more we've done it!" blev det anstromning till "brev ladorna" och pennorna glodde. Sadana reaktioner ser man aldrig i skolan...
Kolla upp det pa internet vettja!
KRAM
Forra vecka visade Ammis kompis Mark en dokumntar for oss som heter 'Invisible Children" och handlar om barn i Uganda som blir kidnappade av rebellerna och tvingade in i ett liv som barnsoldater. Barnen vaxer upp utan identitet, utan namn och ar darfor osynliga f0r samhallet. Det var en bra dokumentar och uppfoljaren var att vanta. Uppfoljaren var "the Rescue".
Den 25 april i 10 lander, 100 stader, visade manniskor sitt stod for barnsoldaterna och viljan att vara politiker skulle uppmarksamma Ugandas situation och fa ett slut pa afrikas langsta krig. Omkring 1000 personer kidnappade sig sjalva till "Sydney-lagret" och vantade i botonacal gardens pa att bli raddade. Hela natten. For att bli raddade skulle media, en mogul/politikler, $5 per person och tva brev per person ha samlats in under kvallen. Brev var till politiker for att uttrycka viljan till forandring.
Det var en riktigt... vad ska jag kalla det? narvarande aktion. Jag gillade det. Ammi och jag satt och komponerade fyra brev var till olika senatorer och premiarministern. Det spelades musik och bjods pa vatten. Efter ett tag blev det "ringdans". Nagon hade lart sig afrikansk sang och dans. Bambalela tror jag att vi sjong. Nagra slapade in tva soptunnor i mitten och hux flux hade vi trumrytm ocksa. Alla som ville kunde ga in och dansa i mitten och jag fick se nagra riktigt coola grejer.
Efterat pratade jag med en av tjejerna som drog igang det hela och det var tydligen en religios dans. Kristen dyrkan. Det var intressant att prata med henne. Hon var djupt troende katolik och skulle senare i veckan ut i varlden och lara ut woreship dance och predika. Jag tycker pa nagot satt att det ar lite fascinerade med troende manniskor, de har ett lugn, men nar hon borjade prata om att Gud var hennes basta van, att hon kunde prata med honom och att han svarade blev jag lite fundersam. Jag ville inte oppet kritisera henne och fraga hur han svarade sa jag avslutade lite snabbt och smidigt och gick darifran.
Tyvarr var jag en av dem som inte holl ut hela natten sa jag vet inte om vi uppfyllde alla kraven for att bli raddade men en mogul kom i alla fall.
Kul upplevelse och alla manniskor var sa trevliga. Alla brann verkligen for anledningen de var dar for. Nar arangorerna sa "We need 300 more letters. If everyone here writes one more we've done it!" blev det anstromning till "brev ladorna" och pennorna glodde. Sadana reaktioner ser man aldrig i skolan...
Kolla upp det pa internet vettja!
KRAM
fredag 24 april 2009
Rip Curl Surf Camp!
Då var det allstå genomfört – mitt första Surf Camp. Och observera att jag skrev första. Det här är definitivt något jag vill göra om. Jag har redan frågat instruktörerna hur man ska gå till väga ifall man vill jobba där. Det gäller ju att hålla alla dörrar öppna eller hur? :)
Nu undrar ni säkert alla hur bra jag var. Om jag var en naturbegåvning. Låt mig lägga fram det så här: Jag stod upp första lektionen. Första lektionen gick riktigt bra. Dock hade jag en surfbräda som var tillräckligt stor att bygga ett matsalsbord av närmre bestämt 9 foot 2. Men det gjorde inget. Lektion två var lite svårare. Det var ”low tide” och därför mindre långgrunt. Det var i dessa förhållanden den stora brädan gav sina svagheter till känna. Det var ganska jobbigt att ta bara mig själv ut mot vågorna, samtidigt som att jobba mig mot strömmen, samtidigt som den där playwoodstora skivan var fäst runt benet! Som tur var hade jag ju instruktören Chaplin där som hjälpte mig ut när jag var som mest i nöd!
Ju längre veckan gick blev det lättare och lättare att komma upp och ut för den delen. Jag blev nedflyttad till en 8 foot board dag 3 och efter ett tag började vi alla ta oss ut till de obrutna vågorna. Första gången kom jag så klart inte ut dit själv. Jag paddlade som en dåre men vågorna sköljde över mig och jag trodde att jag aldrig mer skulle behöva salta maten av alla kallsupar. Jag fick lite hjälp på traven alltså! Det var häftigt att se vågorna från andra hållet men när jag väl skulle prova att surfa en gick det sämre. Smashed var ordet som instruktörerna använde och jag kan hålla med. Dock gav det mersmak. Jag ska klara det men jag måste komma ihåg att det inte är samma teknik som snowboard!
Jag har heller aldrig ätit så mycket med gott samvete förut. Megastora måltider som bara sa svisch så var de borta. Alla åt mycket och det var trevligt att sitta och äta tillsammans med andra som omväxling. Om ni tycker att mitt ordförråd verkar lite snålt så har jag en teori varför. Jag hade turen att vara ensam svensk på lägret så jag har bara pratat engelska. Vi hade Club Germany, Club Dutch, Club England och Club Denmark. De sista försökte prata gröt med mig men jag hade lite svårt att förstå… Det är roligt hur lätt det är att påverkas. Just nu har jag lite svårt för holländska, ni förstår jag hade en dålig surfsession, tidvattnet släpade mig inåt och det var svårt att stå, och när jag surt gick tillbaka mot bussen började de prata glatt bakom mig. Det är inget snyggt språk direkt! (Saken blir inte bättre av att det sitter en bredvid mig nu och stör mitt skriveri…) Antagligen kommer jag att ta tillbaka det nästa vecka men men :)
Nu är jag alltså tillbaka i Sydney och har ont i hela kroppen. Jag skulle visa Ammi grunderna idag men kom fram till att de musklerna är överarbetade för tillfället när jag föll ihop i en hög på golvet. Vädret var inte det bästa men ösregnet sköljde i alla fall bort saltet ur ögonen. Sista dagen hade vi sol och jag kan skymta en färgförändring på näsan. Mina händer är lätt skinnflådda av fyra dagars konstant peeling. Jag kom fram till det när jag skulle ta ut en macka ur rosten i morse. Det brände mer än hälsosamt… plus att fingrarna fortfarande smakar salt!
Min vecka har varit toppen. Jag har ätit mycket mat, träffat många nya människor, sovit som en stock och surfat! Som sagt, det kommer hända igen!
KRAM till nästa gång.
Nu undrar ni säkert alla hur bra jag var. Om jag var en naturbegåvning. Låt mig lägga fram det så här: Jag stod upp första lektionen. Första lektionen gick riktigt bra. Dock hade jag en surfbräda som var tillräckligt stor att bygga ett matsalsbord av närmre bestämt 9 foot 2. Men det gjorde inget. Lektion två var lite svårare. Det var ”low tide” och därför mindre långgrunt. Det var i dessa förhållanden den stora brädan gav sina svagheter till känna. Det var ganska jobbigt att ta bara mig själv ut mot vågorna, samtidigt som att jobba mig mot strömmen, samtidigt som den där playwoodstora skivan var fäst runt benet! Som tur var hade jag ju instruktören Chaplin där som hjälpte mig ut när jag var som mest i nöd!
Ju längre veckan gick blev det lättare och lättare att komma upp och ut för den delen. Jag blev nedflyttad till en 8 foot board dag 3 och efter ett tag började vi alla ta oss ut till de obrutna vågorna. Första gången kom jag så klart inte ut dit själv. Jag paddlade som en dåre men vågorna sköljde över mig och jag trodde att jag aldrig mer skulle behöva salta maten av alla kallsupar. Jag fick lite hjälp på traven alltså! Det var häftigt att se vågorna från andra hållet men när jag väl skulle prova att surfa en gick det sämre. Smashed var ordet som instruktörerna använde och jag kan hålla med. Dock gav det mersmak. Jag ska klara det men jag måste komma ihåg att det inte är samma teknik som snowboard!
Jag har heller aldrig ätit så mycket med gott samvete förut. Megastora måltider som bara sa svisch så var de borta. Alla åt mycket och det var trevligt att sitta och äta tillsammans med andra som omväxling. Om ni tycker att mitt ordförråd verkar lite snålt så har jag en teori varför. Jag hade turen att vara ensam svensk på lägret så jag har bara pratat engelska. Vi hade Club Germany, Club Dutch, Club England och Club Denmark. De sista försökte prata gröt med mig men jag hade lite svårt att förstå… Det är roligt hur lätt det är att påverkas. Just nu har jag lite svårt för holländska, ni förstår jag hade en dålig surfsession, tidvattnet släpade mig inåt och det var svårt att stå, och när jag surt gick tillbaka mot bussen började de prata glatt bakom mig. Det är inget snyggt språk direkt! (Saken blir inte bättre av att det sitter en bredvid mig nu och stör mitt skriveri…) Antagligen kommer jag att ta tillbaka det nästa vecka men men :)
Nu är jag alltså tillbaka i Sydney och har ont i hela kroppen. Jag skulle visa Ammi grunderna idag men kom fram till att de musklerna är överarbetade för tillfället när jag föll ihop i en hög på golvet. Vädret var inte det bästa men ösregnet sköljde i alla fall bort saltet ur ögonen. Sista dagen hade vi sol och jag kan skymta en färgförändring på näsan. Mina händer är lätt skinnflådda av fyra dagars konstant peeling. Jag kom fram till det när jag skulle ta ut en macka ur rosten i morse. Det brände mer än hälsosamt… plus att fingrarna fortfarande smakar salt!
Min vecka har varit toppen. Jag har ätit mycket mat, träffat många nya människor, sovit som en stock och surfat! Som sagt, det kommer hända igen!
KRAM till nästa gång.
torsdag 26 mars 2009
Minor ursakt...
Jag skulle bara vilja be om ursakt for de oregelbundna bloggandet. Men
1. det ar svart att skriva utan a, a och o.
2. min datorladdare har bestamt sig for att inte acclimatisera sig till sodra halvklotet
3. jag jobbar itne sa bra under tidspress (som pa ett internetcafe till foljd av 2.)
4. tangentbord pa internetcafe kan odla egna bakteriekulturer!
Nu sitter jag i alla fall har en stund. Global Gossip bakom skolan. Det ar fredageftermiddag och det har varit en vecka smockad med upplevelser. Smakprov: sista lektionen idag hade vi acting. Vi haller pa med transactional investigation (tror jag det hette). Improvisation. Forst far vi ett scenario, spelar, sedan gor vi samma scen igen men den har gangen har vi fatt karaktarsdrag att lagga ovanpa. Child, Adult, Parent. Jag skulle vara parent!
Foralderna drag ar bestamd, vet bast, gor omgivningen till barn, overbeskyddande. Nu vet inte jag hur ni ser mig men just nu kanner jag mig inte sa bekvam i den rollen. Bade jag och min motspelare (hon var adult) kollapsade pa soffan efterat. Psykiskt utmattade!
Nu ska jag hem och se om Ammi fick en call back fran hennes pitch. Hall era tummar folks! Horde att varen borjar komma. Har har det blivit markbart kyligare. Och med kyligare menar jag att jag maste ha leggings och inte far svettflackar pa ryggen av att ga och handla mat. Det ar sammanfattat overkomligt :)
KRAM till er
1. det ar svart att skriva utan a, a och o.
2. min datorladdare har bestamt sig for att inte acclimatisera sig till sodra halvklotet
3. jag jobbar itne sa bra under tidspress (som pa ett internetcafe till foljd av 2.)
4. tangentbord pa internetcafe kan odla egna bakteriekulturer!
Nu sitter jag i alla fall har en stund. Global Gossip bakom skolan. Det ar fredageftermiddag och det har varit en vecka smockad med upplevelser. Smakprov: sista lektionen idag hade vi acting. Vi haller pa med transactional investigation (tror jag det hette). Improvisation. Forst far vi ett scenario, spelar, sedan gor vi samma scen igen men den har gangen har vi fatt karaktarsdrag att lagga ovanpa. Child, Adult, Parent. Jag skulle vara parent!
Foralderna drag ar bestamd, vet bast, gor omgivningen till barn, overbeskyddande. Nu vet inte jag hur ni ser mig men just nu kanner jag mig inte sa bekvam i den rollen. Bade jag och min motspelare (hon var adult) kollapsade pa soffan efterat. Psykiskt utmattade!
Nu ska jag hem och se om Ammi fick en call back fran hennes pitch. Hall era tummar folks! Horde att varen borjar komma. Har har det blivit markbart kyligare. Och med kyligare menar jag att jag maste ha leggings och inte far svettflackar pa ryggen av att ga och handla mat. Det ar sammanfattat overkomligt :)
KRAM till er
fredag 6 mars 2009
onsdag 4 mars 2009
Anonyma läsare: Välkomna!
Hej alla glada!
Idag är min förkylning snart ett minne blott. Snart har jag snutit ut hela hjärnan som det känns som och det måste betyda förbättring! Långt inne i Bloggmekanismen har jag änev hittat nya inställningar. Nu kan alla kommentera, även anonymt! Inte visste jag att det fanns så många roliga inställningar.
Idag kommer dagen för övrigt att erbjuda ett besök på Paddy's market. Där finns massa billiga kopior av allt och inget. Idag är dock målet den delikata fruk som säljs längst in i prutmarknaden salar...
Tjo och tjim!
Idag är min förkylning snart ett minne blott. Snart har jag snutit ut hela hjärnan som det känns som och det måste betyda förbättring! Långt inne i Bloggmekanismen har jag änev hittat nya inställningar. Nu kan alla kommentera, även anonymt! Inte visste jag att det fanns så många roliga inställningar.
Idag kommer dagen för övrigt att erbjuda ett besök på Paddy's market. Där finns massa billiga kopior av allt och inget. Idag är dock målet den delikata fruk som säljs längst in i prutmarknaden salar...
Tjo och tjim!
Snor och svalgrodnad
Så åkte men på den också. En förkylning! Fläkten står och spinner och jag lyssnar på Harry Potter och de vises sten (tack Alicia!) i väntan på att bli bättre. I natt var det helt olidligt. Egentligen är jag inte så väldans sjuk men det är jobbigt då den där brännande känslan i halsen håller en vaken. Tur att jag fick med mig budjet Läkerol från Lidl. Dock ska jag, som Matilda sa, vara glad att jag fick det nu och inte när skolan börjat!
Här fortsätter det att vara varmt. (Jag tror att det har stor inverkan på att jag inte kan sova.) Häromdagen kom jag till stranden för första gången. Vågorna var lika höga som den där gången på Öland när vi hade kört go-cart och Andreas hade bränt sig. Riktigt maffigt med svenska mått mätt alltså men här tydligen väldigt mesig dag ur vågperspektiv. Jag och Ammi som gjort misskalkylen att inte ta med badkläder stod med fötterna i vattnet och blickade utåt. Och där var dem, surfarna. De var inte så många just den här dagen men jag kan knappt bärga mig till det kommer en dag med stora vågor. Blue Water High IRL.
Tidigare idag trotsade jag min mesiga sjukdom och gick för att ta mig en chaï-latte uppe vid parken. Det var fridfullt och en bra stund. Jag har varit lite rastlös de här senaste dagarna men där var riktigt mysigt att sitta själv och lyssna på bakgrundsmusiken. Stötvis inser jag att allt inte behöver hända den första veckan. Nya bekantskaper kommer jag nog hinna knyta ändå. Längtar tills skolan börjar. 10.30 på måndag med ”morning tea in the courtyard”…
För de som vill ha det så har jag ett Australienskt nummer nu: +61404-269 299 och på lördag flyttar jag. Det blir säkerligen en helt ny dimension när man inte behöver leva i resväskan. Adressen kommer ut i sinom tid.
Kram ut!
Här fortsätter det att vara varmt. (Jag tror att det har stor inverkan på att jag inte kan sova.) Häromdagen kom jag till stranden för första gången. Vågorna var lika höga som den där gången på Öland när vi hade kört go-cart och Andreas hade bränt sig. Riktigt maffigt med svenska mått mätt alltså men här tydligen väldigt mesig dag ur vågperspektiv. Jag och Ammi som gjort misskalkylen att inte ta med badkläder stod med fötterna i vattnet och blickade utåt. Och där var dem, surfarna. De var inte så många just den här dagen men jag kan knappt bärga mig till det kommer en dag med stora vågor. Blue Water High IRL.
Tidigare idag trotsade jag min mesiga sjukdom och gick för att ta mig en chaï-latte uppe vid parken. Det var fridfullt och en bra stund. Jag har varit lite rastlös de här senaste dagarna men där var riktigt mysigt att sitta själv och lyssna på bakgrundsmusiken. Stötvis inser jag att allt inte behöver hända den första veckan. Nya bekantskaper kommer jag nog hinna knyta ändå. Längtar tills skolan börjar. 10.30 på måndag med ”morning tea in the courtyard”…
För de som vill ha det så har jag ett Australienskt nummer nu: +61404-269 299 och på lördag flyttar jag. Det blir säkerligen en helt ny dimension när man inte behöver leva i resväskan. Adressen kommer ut i sinom tid.
Kram ut!
tisdag 24 februari 2009
Gröna gubbar och Star Troupers
Sen var det ju det här med trafiken. Först och främst är det inte att föredra att vara i ett land med vänstertrafik. Oavsett hur många gånger jag tittar åt alla håll lyckas det alltid finnas bilar lite var stans. Det står i gatan vilket håll bilarna kommer ifrån och därmed vrida huvudet åt men det vill liksom inte sätta sig. Jag står där som en yr höna, går fram och tillbaka halvägsöver gatan tre gånger, tills jag samlar mig och väntar på att det blir grönt.
Sen var det ju det där med gröna lyset. Jag står av säkerhetsskäl och väntar till det välbekatna långsamma tickande ljudet. Det är ganska likt hemma, lite med ljudat kanske men högst jämförbart. När trafikljusen har slagit om är det dags för gröna gubben men då visar det sig att den här staden har många mörka hemligheter. I varje "här går man"-stolpe finns en star troup gömd. (Jag såg beviset idag när en av dem kom ut i full mundering mitt på gatan!!) Första dagarna var jag beredd att sträcka händerna i vädert men det har visat sig att det är signalen att man får börja gå - ett laserskott. Smart, i klass med idén vänstertrafik.
I övrigt har det varit varmt idag. Jag har fått en lite bättre översikt av stan och imorgon tänkte jag ta mig över bron. Föraren i bilen med regestreringsplåten "MR NSW" vinkade till mig och ja, det finns ett "Star Bar" här också!
Kram ut!
Sen var det ju det där med gröna lyset. Jag står av säkerhetsskäl och väntar till det välbekatna långsamma tickande ljudet. Det är ganska likt hemma, lite med ljudat kanske men högst jämförbart. När trafikljusen har slagit om är det dags för gröna gubben men då visar det sig att den här staden har många mörka hemligheter. I varje "här går man"-stolpe finns en star troup gömd. (Jag såg beviset idag när en av dem kom ut i full mundering mitt på gatan!!) Första dagarna var jag beredd att sträcka händerna i vädert men det har visat sig att det är signalen att man får börja gå - ett laserskott. Smart, i klass med idén vänstertrafik.
I övrigt har det varit varmt idag. Jag har fått en lite bättre översikt av stan och imorgon tänkte jag ta mig över bron. Föraren i bilen med regestreringsplåten "MR NSW" vinkade till mig och ja, det finns ett "Star Bar" här också!
Kram ut!
måndag 23 februari 2009
Med fläkten på högvarv
Just nu sitter jag i Ammis rum. 4 prospect street, Surry Hills. Det här rummet har inga räta vinklar men jag börjar tycka att de ljusblå skrovliga väggarna har sin charm i alla fall. fläkten går på högvarv och den där klibbaiga känlan man vaknar med, som om man har två lager solkräm för mycket, börjar gå över. Utanför är det blå himmel och om det går som planerat ska jag hänka med två andra som bor här till stranden. Det ska bli en spännande upplevelse. Tydligen så går man ut så vattnet max räcker till midjan och sen väntar man på att vågorna (som kan vara lika höga som taket) ska skölja över en. Jag får hålla till godo med den beskrivningen till jag upplevt det själv!
I övrigt har jag ju faktistkt tillbringat hela två dagar i Sydney nu. Första dagen tog Ammi med mig runt. Jag har sett operhuset, Harbour bridge och min skola. Den visade sig ligga bara 15 minuters gångväg härifrån och när man ska dit så är det nedför. Det var det värsta med att komma hit. Att dra väskorna upp hit till huset var inte en lek. Backarna kan bitvis liknas med de i San Fransisco. Jag och Ammi turades om och pratade stötvis när det var ens tur att dra väskan.
Igår var jag på egen upptäktsfärd. Hyde park och en bok blev målet. Lönen för mödan att ta sig dit kom runt klockan tre på eftermiddagen då en hel karavan med skoluniformer gick förbi. En upplevelse rikare tänkte jag då! Egentligen är det inget speciellt med det här eftersom det är obligatoriskt men jag kunde ändå inte koncentrera mig på min bok längre. Det var så många, det tog aldrig slut och alla hade likadana kläder. Och vilka varma skor de såg ut att ha! Well well, enhetligt skulle man kunna säga.
Hörde att ni hade snöstorm där hemma. Personligen ska jag göra en ordentlig insmörjning med solkräm nu så skinnet på näsa och axlar stannar kvar tiden ut.
I övrigt har jag ju faktistkt tillbringat hela två dagar i Sydney nu. Första dagen tog Ammi med mig runt. Jag har sett operhuset, Harbour bridge och min skola. Den visade sig ligga bara 15 minuters gångväg härifrån och när man ska dit så är det nedför. Det var det värsta med att komma hit. Att dra väskorna upp hit till huset var inte en lek. Backarna kan bitvis liknas med de i San Fransisco. Jag och Ammi turades om och pratade stötvis när det var ens tur att dra väskan.
Igår var jag på egen upptäktsfärd. Hyde park och en bok blev målet. Lönen för mödan att ta sig dit kom runt klockan tre på eftermiddagen då en hel karavan med skoluniformer gick förbi. En upplevelse rikare tänkte jag då! Egentligen är det inget speciellt med det här eftersom det är obligatoriskt men jag kunde ändå inte koncentrera mig på min bok längre. Det var så många, det tog aldrig slut och alla hade likadana kläder. Och vilka varma skor de såg ut att ha! Well well, enhetligt skulle man kunna säga.
Hörde att ni hade snöstorm där hemma. Personligen ska jag göra en ordentlig insmörjning med solkräm nu så skinnet på näsa och axlar stannar kvar tiden ut.
söndag 22 februari 2009
Planbyte i Beijing
Japp japp, det är lika bra att göra det till en vana med en gång! Nu sitter jag på Beijing International Airport. Den är stor. Den har stora fönster (som konstant torkas av beigeklädda kineser). Utanför rullar planen på plattan och den omkringliggande naturen ser ut som… ett smoggigt Ryssland. Stämpel har jag fått i passet också. Just nu klurar jag på min nästa flight eftersom den inte verkar finnas med på listorna över flighter. Men det löser sig.
Flyget hit gick bra och just nu känner jag mig hyfsat pigg trots att klockan är halv fem (04:41 för att vara exakt). Det var god mat och tillräkligt sköna stolar. Jag satt bredvid en trevlig dam från Örebro som berättade att Kinesiska muren är 600 mil lång. Vi såg den dock inte från planet. Tyvärr Matilda så hann jag inte kolla på värsta många filmer. Efter att de visat kinesisk opera och en engelsk reporter som gjorde ett inslag om italienska viner började vinjetten till en Disneyfilm. Gångbart, tänkte jag och det visade sig vara Narnia. På tyska! Med kinesisk text! Så jag sov. Film nummer två var en kinesisk med kinesiskt tal och kinesisk text. Den hette tydligen ”Paitned Skin”. Inget jag rekommenderar.
Sammanfattningsvis får nog Air China 4 toasters ändå. De var trevliga, gratis dricka och god mat. Det hade säkert varit trevligare att komma till Flygplatsen också om jag inte var överbelamrad med handbagage.
Vänta nu, nu ser jag några skyltar. Jag sitter tydligen inte ens vid en gate. Dags att röra på sig, bara tre timmar kvar nu.
Kram som räcker över muren!
Flyget hit gick bra och just nu känner jag mig hyfsat pigg trots att klockan är halv fem (04:41 för att vara exakt). Det var god mat och tillräkligt sköna stolar. Jag satt bredvid en trevlig dam från Örebro som berättade att Kinesiska muren är 600 mil lång. Vi såg den dock inte från planet. Tyvärr Matilda så hann jag inte kolla på värsta många filmer. Efter att de visat kinesisk opera och en engelsk reporter som gjorde ett inslag om italienska viner började vinjetten till en Disneyfilm. Gångbart, tänkte jag och det visade sig vara Narnia. På tyska! Med kinesisk text! Så jag sov. Film nummer två var en kinesisk med kinesiskt tal och kinesisk text. Den hette tydligen ”Paitned Skin”. Inget jag rekommenderar.
Sammanfattningsvis får nog Air China 4 toasters ändå. De var trevliga, gratis dricka och god mat. Det hade säkert varit trevligare att komma till Flygplatsen också om jag inte var överbelamrad med handbagage.
Vänta nu, nu ser jag några skyltar. Jag sitter tydligen inte ens vid en gate. Dags att röra på sig, bara tre timmar kvar nu.
Kram som räcker över muren!
torsdag 19 februari 2009
1-2-3 test test!
Dagen före dagen D. Nu vet jag att bloggen funkar så det kan vara en bra idé att börja packa...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
